TONÅRSHJÄLPEN

Eftersom jag inte kan kolla min statistik vet jag inte hur många läsare jag har ännu. MEN nu kör vi en frågelåda! Har du något problem som du vill dela med dig av och som jag kan svara på kommentera eller maila mig! Det kan gälla precis vad som helst. Jag kommer sammanställa alla frågor + svar till ett enda inlägg (med ditt tillstånd och då självklart utan ditt namn) så andra i samma situation som du också kan få hjälp. Som sagt har jag ingen utbildning, men jag har stora erfarenheter av både det enda och det andra t.ex. ätstörningar, självskadebeteende och liknanade. INGEN fråga är för dum! <3

I tonåren kan det kännas som det viktigaste är att ha en pojkvän, men så är det inte. Nu när jag är lite äldre vet jag att kärleken kommer när den kommer, ofta när man minst anar det. Gå inte och sök efter den, då dyker den inte upp. Träffa dina vänner och ha kul, det är det viktigaste! <3

Jag hade höga förväntningar. Jag tänkte att nu ska jag skaffa nya, härliga vänner att ha roligt med. Men så blev det aldrig. Jag kom aldrig in någon ny grupp i klassen och jag klickade aldrig med någon, det fanns ingen jag kom speciellt bra överrens med. Men eftersom jag inte villa gå ensam "följde jag efter" ett tjejgäng i klassen. De var helt okej schyssta liksom. Jag ansåg att vi var vänner, men när de skulle hitta på något utanför skolan frågade dem aldrig mig om jag ville vara med. Inte en endaste gång. Jag tyckte att det var mitt eget fel att ingen ville umgås med mig, att ingen tyckte om mig för den jag var.  Till slut fick jag nog och tänkte "Uppenbarligen vill dem inte umgås med mig, då skiter jag väl i dem!". Sen började jag gå själv. Nu hade en termin på gymnasiet gått.

Från och med nu gick jag alltid själv. Jag pratade aldrig med någon och jag kunde gå en hel skoldag utan att någon pratade med mig. Inte ens ett simpelt hej, under en hel skoldag. 08.00-16.00 sa jag inte ett ord. Jag började må dåligt över detta, tappade motivationen till att gå till skolan så jag slutade gå dit. Jag minns spciellt vid ett tillfälle, det var en morgon då vi skulle ha engelska. Hela klassen satt utanför klassrummet och väntade på läraren. Jag satt i ett av korridorens fönster och lyssnade på musik. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, det bara forsade ut. Samtidigt som hela klassen stod där och väntade på att läraren skulle dyka upp. 30 klass"kompisar" och inte någon märkte det. Inte en enda person.

Jag var kanske i skolan 1-2 dagar i veckan och dem dagarna pratade jag inte med någon. Mina lärare märke såklart detta, de tyckte att jag skulle gå till kuratorn och prata med henne. Innerst inne kände jag att jag ville/borde göra det, men eftersom att det var lärarna som tyckte det gjorde jag aldrig det. Det faktum att jag i stort sett aldrig var i skolan ledde till att jag fick dåliga betyg, väldigt dåliga. Två streck och tre IG:n. Detta ledde i sin tur till att jag drabbades av en depression.

Nu i efterhand så vet jag att det inte var mig det var fel på. Det var inte på grund av mig själv som ingen ville umgås med mig, det var inte mitt fel. Jag anklagade mig själv för allt då, men nu vet jag bättre. När jag började sista året hade det börjat en ny tjej i klassen som gjorde att grupperna förändrades. Samtidigt som jag bestämt mig för att jag ska ta tag i min skolgång och skaffa vänner. Jag lyckades ta mig in i ett gäng på 4 personer. Jag lyckades med detta eftersom jag försökte. Jag tog för mig, pratade, var rolig. Det visade sig att detta uppskattades och mina nya vänner började acceptera mig. De frågade mig om jag ville följa med och hitta på saker och jag ville såklart det.

Det började ytterligare en tjej i klassen som inte hade någon att vara med. Vi var snälla mot henne och så eftersom vi inte ville att hon skulle må dåligt. Hon var inte som oss, och passade inte riktigt in i vår grupp. Men det var inte henne det är fel på. Exakt den rollen som jag tidigare haft, har nu denna tjejen.

Med detta vill jag säga att det är inte dig det är fel på. Alla grupper har en viss dynamik och det är svårt att släppa in någon ny i den gruppen när man har det bra precis så som det är. Det är inte ditt fel, det beror inte på dig! <3

De vännerna jag har nu är guld värda, dessa gick i min klass på gymnasiet och dem har verkligen förändrat mitt liv. De gjorde mig lycklig. Så ge aldrig upp i jakten på vänner, de är det som betyder mest! <3

Jag finns här för att hjälpa dig, ge dig inspiration till att börja leva ditt liv så som du vill. Ingen är bättre än dig, älska och var dig själv! <3